Historiska fakta gällande Jesu död och uppståndelse

 
Inför påsken: Historiska fakta gällande Jesu död och uppståndelse.(Utdrag ur en debattartikel av Jan Tuner där han reagerar på en nyhetsnotis med rubriken ”Jesus dog inte på korset”)

 

 
Korsfästelsens och uppståndelsens mening har teologisk betydelse. Jesu döds och uppståndelses faktum har historisk betydelse. Historikern Josefus skriver i slutet av 1: århundradet:”Vid denna tid fanns en vis man, om det är lagligt att kalla honom man, ...Denna man var Kristus, ...när Pilatus dömde honom till döden på korset... framträdde han levande för sina lärjungar på tredje dagen.” Josefus var inte ute efter att behaga de kristna, utan romarna, när han skrev sin historik. Dr. Lukas uttrycker i de starkaste judiska termer att Jesus ” framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under 40 dagar visade sig för dem och talade om Guds rike ”.

 
Innan korsfästelsen piskades Jesus brutalt av råa soldater, ett straff som var långt värre än det normala spöstraffet. Varje nerv i kroppen vibrerade av smärta. Korsfästelsen tycks inkludera allt det som den värsta formen av smärta och död innebär: yrsel, kramp, törst, svält, brännande feber, offentlig skam, tortyr, skräck, svidande sår. Jesu död orsakades inte av fysisk utmattning utan pga att hjärtat brast genom sinnenas smärta. Alla fakta nämnda i samband med Jesu död tyder på att de är nedskrivna av ett ögonvittne. Ett starkt medicinskt bevis för att döden inträtt är att blod och vatten kom ur Jesu spjutristade sida. De romerska bödlarna var erfarna avrättningsexperter och gjorde inga misstag. Den ansvarige officeren fick också intyga för landshövdingen Pilatus att Jesus faktiskt var död.

 
Graven var uthuggen ur berget som en grotta. Ingen annan kropp hade legat där. En professor Guignebert skriver i sitt arbete ”Jesus” att ”lärjungarna visste inte vart kroppen kastats efter att den tagits ner från korset ...det är troligare att den kastades i en grop än att den lades i en ny grav”. Men professorn har inga bevis för sina påståenden. Han struntar i alla vittnesberättelser som finns i de tre första århundradenas litteratur. Han ignorerar evangeliernas information. Varför berättar evangelierna om Josef av Arimataia om han faktiskt inte tog ner kroppen från korset? Vad gör vi med det som är skrivet om begravningsförberedelserna? Vad säger vi om kvinnorna som såg på medan Josef av Arimataia och Nikodemus begravde Jesu döda kropp? Hur kan man strunta i de observationer som gjordes om graven själv? Varför placerades en vaktstyrka vid Jesu grav om en sådan inte existerade? Vad ska vi tro om kvinnornas besök vid graven efter sabbaten? Bevisen talar för sig själva...
Vi vet mer om Herren Jesu begravning än någon annan begravning under antiken. På Jesu tid var det sed att använda kryddor för att balsamera den döde. Myrra var ett medikament som häftar sig fast vid kroppen så att gravkläderna inte kan tas bort utan svårigheter. Enligt judisk sed tvättade man och rätade ut kroppen och sedan lindade man kroppen från armhålorna till anklarna. Doftande kryddor av en slags gummikonsistens hälldes mellan bindlarna. Deras funktion var dels att bevara kroppen och dels att fungera som ett cement och klistra samman bindlarna. Kroppen lades med ansiktet vänt uppåt och händerna korsade på bröstet. Halsen och övre delen av skuldrorna lämnades vanligtvis bara, såväl som ansiktet. En duk lades på ansiktet. Jesus kropp förbereddes i all hast och på mäns vis öste man på massvis med kryddor.

 
Kvinnorna tycks ha ansett att det hela borde göras mera ordentligt. Deras största bekymmer var hur de skulle flytta bort stenen. Stenens tyngd krävde flera män för att flytta den. Professor Frank Morrison, som skrev boken ”Vem flyttade stenen?” menar att den är ”ett tyst och ofelbart vittne om hela händelsen-det finns fakta som är värda mycket omsorgsfulla studier”. Stenen förseglades i närvaro av den romerska vakten, som lämnades där för att beskydda den romerska makten, symboliserad av sigillet. Den som bröt sigillet åtdrog sig den romerska maktens vrede.

 
Lärjungarna flydde fegt i Getsemane. I sig själva var de varken storsinta eller modiga. Den frispråkige Petrus skrämdes till förnekelse av en tjänsteflicka. Lärjungarna var lantisar ovana vid huvudstadslivet. Efter helgens tragik gömmer de sig bakom låsta dörrar. Tills en kvinna får dem att rusa till graven. Ingen av dem hade ens tanken att deras Rabbi skulle höras av igen. Det var Jesu framträdande efter uppståndelsen som fick lärjungarna att acceptera faktum.

 
Samma sargade kropp som lades i graven uppstod. Uppståndelsens faktum bevisas också av de många omvändelserna i Jerusalem, när man proklamerade att Jesus var uppstånden. Uppståndelsebudskapet hade varit ohållbart redan första dagen om någom kunnat visa liket. Och alla i Jerusalem visste att graven var tom.
Vad såg Petrus och Johannes när de tittade in i graven? Sönderslitna bindlar? Nej, linnebindlarna låg orörda där kroppen funnits. Duken låg vid sidan prydligt hopvikt. Det tycks som om kroppen försvunnit rakt genom det stelnade tyget. Vad fick Johannes att tro? Sättet som linnebibdlarna låg, som en tom fjärilspuppa. En hastig blick på linnebinlarna bevisade uppståndelsens verklighet. Inget indikerade att mänskliga händer rört vid bindlarna.
Vad ska vi tro om en liten grupp förskrämda män som en dag hukar sig i den övre salen och några dagar senare är förvandlade till modiga vittnen, som inte ens förföljelse kunde tysta? Jesu fiender var tysta. De attackerade på allt sätt men undvek uppståndelsens fakta. John Stott skriver:” Kanske lärjungarnas förvandling är det största beviset för Jesu uppståndelse”. Kan man beskylla dessa män och kvinnor för att avsiktligt bedra eller vara bedragna när de varit med om att revolutionera samhällets moral? Tomas, tvivlaren, sa ” låt oss gå med honom och dö med honom”. Han hade inte det ringaste hopp om att Kristus skulle uppstå. Tomas hade givit upp all intellektuell tro. Han insåg att Jesus inte hade en chans. Skeptikern Tomas ger oss ytterligare ett skäl att acceptera uppståndelsen. När han möter den uppståndne Jesus och blir erbjuden att sticka fingret i spikhålen erkänner han och tillber:”MIN HERRE OCH MIN GUD!”.

 
Professor J.N.D Anderson säger om den nygamla ”svimningshypotesen” att den först föreslogs av en man som hette Venturini för några århundraden sedan. Professor T.J Thornborn noterade att ”Det skulle vara svårt att föreställa sig att den mest kraftige man, efter att ha uthärdat detta lidande, inte skulle ha dött. Dessutom finns det upptecknat att de som korsfästes även under de mest gynnsamma omständigheter sällan återhämtade sig”. Den moderne rationalisten E. Le Camus skriver:” Låt oss anta att om Jesus endast svimmade så skulle han inte ha kunnat, utan att skada sin karaktär, tillåta någon att tro att han varit död. Istället för att presentera sig som uppstånden skulle han helt enkelt sagt att han klarat sig av en slump. Här som överallt i evangelierna möter vi detta oöverstigliga dilemma: antingen var Jesus den Rättfärdige, Guds Man eller så var han den störste brottslingen av alla människor.”

 
Den personliga betydelsen och meningen av presenterade historiska fakta överlåter jag till läsaren
JT

 
(Källa: ”Evidence that demands a verdict-historical evidence for the Christian faith. Josh McDowel)

 
Andra böcker att läsa : Bibeln t.ex Lukas kapitel 22-24 .
                               Fallet Jesus. Lee Strobel